myran

Alla ni som jobbar på ett stort företag, går i en stor skola eller dylikt kommer veta precis vad jag talar om här!

Varför känner man alltid så press på sig att vara artig mot människor bara för att vi har någonting gemensamt?

Scenario:
Man kliver in i en full hiss på väg hem från jobbet, möts av en hel bunt förväntansfulla ansikten. som att man var Jultomtem som just klampat in på en förskola. Där står Åke från ekonomi som jag inte har någonting att göra med, där står Ulla-britt från marknadsavdelningen som jag hört hånglade med Åke på senaste kick-offen(stämningen verkar aningen kylig). trots detta titter de två, plus fem andra som jag inte har en aning om vilka de är, upp på mig med stora ögon som om jag är fågelmamman som kom för att mata de stackarna.

jag nickar lite till de allihopa för att liksom markera att jag är en trevlig människa!
jag vet att jag kommer vakna med nackspärr i morgon... men det är smällar man får ta!

värst av allt: det verkar som Åke har parkerat på samma plan som mig i dag... vad skall jag säga?? "hej då" eller "ha det bra" eller vad??

Varför har vi alla sådant behöv av att visa oss själva på detta vis?
Speciellt eftersom vi alla vet att det i grund och botten är det bara en falsk framställning!